 I dagarna hör vi hur folk blir upprörda över hästkött i Findus lasagner. Andra undrar varför folk bryr sig egentligen. Kött som kött. De tycker att det är onödigt att så mycket kött slängs utan anledning. Med det resonemanget borde vi också kunna tänka oss hund- och kattlasagner. Tänk vad många hundar och katter som slängs (begravs) helt i onödan! Men vi har ju goda skäl att inte äta de djur som för många av oss är familjemedlemmar. Vi vet att de kan vara kärleksfulla, glada, ledsna, påhittiga och finurliga. Sådana varelsers lik vill de flesta av oss inte använda i lasagner. De vill vi behandla med värdighet, även när de dör. Är det då inte konstigt att vi lägger grisars och kors kroppar i lasagner? Enligt forskningen har också de ett rikt känsloliv och intelligens som är helt i nivå med hundar, katter och hästar.
Om dessa frågor skriver idag Camilla Björkbom, förbundsordförande i Djurens Rätt på Svd Brännpunkt.
Under 2013 är undertecknad ute och föreläser om dessa frågor – nämligen hur vi förhåller oss till kött och djur. Nästa stopp är i Lund den 4 april. Om du är intresserad av att jag kommer till din ort läs gärna mer här.
I november förra året var jag i Göteborg och höll föredraget som kan ses i sin helhet här: http://www.youtube.com/watch?v=s7UIsKZcDu4 fred,
martin
 Pling. Mejlet från Luleå tingsrätt hoppade ner i min inbox strax efter 14 igår. I en bifogad pdf-fil kunde jag läsa i domen att det blev 14 dagars fängelse för mig för att Annika Spalde och jag tog oss in på F21 i Luleå och markerade deras landningsbana med rosa färg. Annika fick inget straff med motiveringen att hon redan hade suttit av 14 dagar för en aktion hon gjorde tidigare i samma vecka under War starts here lägret som vi och 200 andra personer från 21 länder deltog i.
Åklagaren menade att vi borde ha dömts till ”grovt olaga intrång” vilket lär ha gett ett längre fängelsestraff. Men domstolen ansåg att det endast borde vara ”olaga intrång”. Skälen visade att de hade förstått, åtminstone delar, av vår ickevåldsfilosofi och praktik. I domen står det: ”De har inte gjort något som helst försök att undkomma, utan snarare försökt dra uppmärksamhet till sitt handlande.” och ”Det är svårt att se på vilket sätt målningen skulle kunna äventyra flygsäkerheten”. Positivt att det framgår och att rätten väljer att lyfta fram att vi har agerat med öppenhet och med ickevåld – två grundpelare i civil olydnadens praktik.
Endast 14 dagars fängelse – samma längd som en lite längre charterresa. Och inget skadeståndskrav att betala trots att vi blev dömda för skadegörelse. Det är frestande att tolka den milda domen som att rätten var välvilligt inställda till oss på grund av vårt syfte – att verka för att vårt land inte bidrar till krig i världen genom att vi låter främmande krigsmakter göra sina krigsförberedelser i Sverige.
 Kanske domaren och nämndemännen i Luleå tingsrätt tog till sig några av våra ord i slutpläderingen: ”I talet Bortom Vietnam sa Martin Luther King: ”Det finns en tid när tystnad övergår i förräderi.” När den svenska regeringen och våra myndigheter hjälper länder med krigsförberedelser och sätter vapen i händerna på diktaturer, kan man inte då säga att passivitet hos oss medborgare övergår till ett slags moraliskt förräderi?”
Fred,
MartinTvå tv-reportage om domen: http://www.youtube.com/watch?v=v9kdpOeWUDQPressklipp från gårdagen: Sr, Svt Nordnytt, Svt Östnytt, NSD, Kuriren, Svd, WRI, Piteå-tidningen, Svt, Dagen, Corren, Dagen, Skanskan, NSK, Laholms tidning.
 Här följer ett angeläget meddelande från en av Kollektivet Gandhis vänner, Maria, som just nu befinner sig i Asien på ett fredsuppdrag. De behöver fler fredsarbetare där. Fundera gärna om det kan vara något för dig!
PeaceWorkers USA tillsammans med The RNAPP, Rapid Nonviolent Accompaniment & Protection Project efterlyser fler volontärer som vill åka till Gangjeong village på Jeju island, mininum 3 veckor för att tillbringa tid i solidaritet tillsammans med aktivisterna som kämpar mot byggandet av en amerikansk-koreansk flottbas i deras UNESCO-by.Jeju island blev 2005 utnämnd till ”The island of peace”. Den är nominerad tillsammans med 6 andra platser till en av världens nya 7 underverk. Efter en felaktiv och odemokratisk röstprocess utvaldes den lilla fiske och jordbruksbyn Gangjeong som plats för byggandet av flottbasen. Byn har 1800 invånare, med flottbasen kommer inte bara aegusmissil-utrustade krigsskepp och ubåtar utan även 6-7000 marinsoldater med allt vad det innebär i form av militarisering och upprustning av ön. Jeju ligger ca 50 mil från kinesiska kusten och är en militärstrategisk viktig plats för USA. Inte minst nu när Obama deklarerat ett 60 %-igt militärbudget-skifte från Mellanöstern till Sydostasien. Det senaste året har både Japan och Kina ökat sina sk maritima krigsbudget-poster avsevärt att USA har sedan 2002 velat ha en bas i området. Fredsrörelsen här i Gangjeong är ganska fantastisk faktiskt! De har med civilt motstånd /fredliga metoder motsatt sig byggandet av basen i över 5 år och även om den nu byggs fortgår det. Under dygnets alla timmar blockerar de infarten till grindarna och konfronteras med kravallpolisen med jämna mellanrum (varje gång de vill köra in eller ut till basen). Vissa dagar är det varannan eller var tredje timme, dag och natt. De har ett rullande schema med aktiviteter. Varje dag klockan 7, 13 och 17 görs buddistiska prostrationer för fred framför grindarna. Varje dag klockan 11 är det mässa i ett tält vid grinden. 2000 är det ljusmanifestation. Det finns tält att sova i (men de flesta av oss bor i ett center ovanför borgmästarens kontor där det finns sängar, dusch, tvättmaskin, internet etc) för dem som vill. Det finns även ett fredscenter mitt i stan. Många konstnärer, författare, poeter, filmare, bloggare, antikärnvapenaktivister, bybor utan tidigare vana av aktivism, mängder av präster, nunnor (den sydkoreanska ärkebiskopen stöder protesten av basbyggandet), pastorer, studenter, journalister, unga, gamla kommer hit men efter lång tid är folk trötta. Byn får mycket stöd i form av saker, mat (finns alltid gratis varm mat dygnet runt för alla aktivister) etc från Korea och utomlands. Många (om inte de flesta) här har antingen blivit bötfällda, suttit i fängelse eller har villkorliga domar. Ingen av dem har gjort något mer än att säga nej till mer krig och upprustning i regionen. Och nu frågar jag å deras vägnar om du skulle vara intresserad av att åka till Jeju. Jan Passion är samordnare från USA och biljett sponsras. Mat och husrum får du här. Vad de ber om är ganska enkelt, du gör vad du kan. Vill du delta i direkt aktioner, kolla hur läget är med deporteringar av internationella när du kommer på plats, det finns ett litet internationellt team på plats. Ibland är det bättre läge än annars. Annars har folk kommit för att visa sin solidaritet genom att vara närvarande vid grindarna, fota vid konfrontationer, blogga, informera om situationen på olika sätt, använda konstnärliga uttryck, skriva. Det är egentligen upp till dig. Kontakta gärna Jan Passion, Jan@JanPassion.org Maria (jag som skriver) smallswedishwoman@yahoo.com eller det internationella teamet på plats gangjeongintl@gmail.com Både jag och tidigare volontären Caroline har nya bloggar: http://carolereckinger.co.uk/blog/http://notonlyformyself.wordpress.com/På Facebook: No Naval Base on JejuOch för övrigt: spaceforpeace.net och savejejunow.org Artiklar och övriga bloggarhttp://www.thenation.com/article/171767/front-lines-new-pacific-warhttp://www.fpif.org/articles/jeju_and_a_naval_arms_race_in_asiahttp://tarrynharbour.wordpress.com/2012/03/08/save-jeju-island/http://www.johndear.org/articles/jejuisland.html
 “I am like you. I am also a soldier. But now it’s time to lay down our weapons” said the man as he put down his gun on the ground in front of the general. He held up a banner with a picture of a gun crossed over with an X. The scene took place in the Training of Trainers of nonviolence, a ten day training organized by Onad (Organization for Nonviolence and Development), in Juba in the end of November and beginning of December 2012. The aim of the training is to arm ourselves, not with deadly weapons, but with ideas and nonviolent methods to transform our society, and the world, to a world in peace and justice.
 This time it was the seventh or eighth time I have co-facilitated a workshop in co-operation with Onad. It has been, and is still, a privilege to be on the journey of peace together. At my first visit to Sudan in 2005 I got a wooden figure with a spear in his hand. I was a little bit surprised because what I was given by a nonviolent organization was a warrior! After having arrived home to Sweden, unpacking my bag, I noticed that the spear of the wooden warrior had broken during the trip. Initially I was sad that my gift had broken, but the more I thought about it, the better I felt. Here was a nation of war, of fighting, of oppression. And out of it came a few brave individuals who said no. They said: “We refuse to fight anymore. We will start using nonviolence instead”. So they disarmed themselves like my wooden figure now was disarmed. And they founded Sonad and trained others to do the same. A witness from this transformation comes from a participant from one of Sonad’s nonviolent conflict transformation trainings in Magwi: “I used to fight. I liked to use violence, because I wanted to be seen as a strong man. But I was suffering too. Now I have found that there is another way to achieve my goals and I am really grateful for this. I don’t have to fight anymore.”
 Coming to South Sudan made me think of a story in the life of Martin Luther King. The civil rights movement, which he belonged to, had had a few victories in 1964 for the rights of the African Americans. Now they wanted voting rights for all people in the US. At a meeting between King and President Lyndon Johnson, King explained for the president the next steps for equal rights. The president said to King that he agreed about the importance of this but it was politically impossible to make this change earlier than at least five years. “Be patient” the president told King. “We have been patient for 300 years. We won’t wait any longer.” said King and left the White house. The civil rights movement arranged the march from Selma to Montgomery and five months later the Voting Rights Act was passed. By taking the power in their own hands the people achieved the seemingly impossible.
I sense the same urgency in South Sudan. I have heard many here who have said that you have waited long enough; for peace, for justice, for clean water and hospitals. I hear that you are tired of war, of violence, of feeling hopelessness. With the tools of nonviolence we can together transform Sudan, South Sudan, Sweden, Canada and the rest of the world into a place that is better for everyone, a place where we see the humanity of the other and stand up for the rights of all.
Martin Smedjeback, nonviolent trainer from Sweden
(This article will also be published in the newsletter of Onad - Organisation for Nonviolence and Development)
 Annika Spalde bloggar från USA, dit hon anlänt för några dagar sedan.I söndags eftermiddag kom jag med Greyhoundbussen till Erie, Pennsylvania, och blev upplockad av Syster Marlene. Det var en varm dag och hon tog mig först till glasskiosken och bjöd på glass, hennes favorit Orange Swirl. Klostret, Mount Saint Benedict, ligger lite utanför stan, på gångavstånd från Lake Erie. Här bor ett 70-tal systrar, men totalt är de 97 personer i kommuniteten; en del lever i mindre grupper i hus i själva Erie. Efter morgonbön och frukost ger vi oss av, Sr Marlene och jag, ner mot hennes arbetsplats (jag skulle gissa att hon närmar sig 80, men still going strong). Klockan är 7:15 (!). Hon har enskild undervisning i engelska med invandrarbarn. Hennes kontor är ocksa lokalen för Benedictines for Peace, och jag får i uppgift att rensa i gamla papper om arbetet mot dödsstraff medan hon träffar sina elever. Denna lilla fredsgrupp har gjort mycket genom åren, ser jag i pärmarna. Aktioner mot kärnvapen, pilgrimsvandringar för fred, bönevakor på platser i stan där någon nyss blivit dödad, lobbyarbete mot nedskärningar som drabbar de fattigaste, med mera. På ett foto ser jag en yngre Marlene bli gripen av polis utanför Vita Huset. Hon har ett brinnande hjärta for rättvisa. En av de tuffare aktioner hon gjort, berättar hon, var när den före detta påven Johannes Paulus II var i landet och en grupp av dem bestämt sig för att synliggöra frågan om kvinnors rättigheter i kyrkan. När han talade ställde de sig upp i publiken med ljusblå armbindlar, och stod så tysta. Hon tar mig till några av deras ”ministries” i stan. Det är soppkök, konsthus för barn – där olika grupper håller på med musik, teckning, gymnastik, läsning, fiolspelande - stadsodling, stöd till nykomna invandrare, dagis, utdelning av matkassar och mycket mer. Och överallt systrar! ”Det här är Sr Mary, hon jobbar med … Det här är Sr Rosanne, hon ansvarar för …” Det är sannerligen imponerande. Vilken kraft och vilken kreativitet när ett hundratal kvinnor lever, ber och arbetar tillsammans! Imorse under bönen lästes ett stycke från Samuelsboken där det beskrivs hur Saul ”fell into a prophetic frenzy” (profetisk hänryckning). Det är nästan så att jag skulle vilja säga det om dessa benediktinska systrar. Deras gemensamma uppdrag beskriver de på följande sätt: ”As Benedictine Sisters of Erie we commit ourselves to be a healing presence and prophetic witness for peace by working for sustainability and justice, especially for women and children.” Jag är tacksam att få lära känna dem och dela deras liv under några dagar.
 Igår var det Sverigedemokrateranas dag på Almedalen och Jimmie Åkesson höll tal. Vi från Djurens Rätt hade gått upp i ottan för att vara med på Almedalsveckans första dag. Efter lite rollspel begav vi oss ut i folkvimlet. En av de första frågorna jag fick av två killar (se bild) var: ”Vad tycker ni om Halal-slakt?” Jag svarade: ”Vi tycker att det är fel med all slakt. Vi tycker att djur ska få leva.” Vårt samtal gled snabbt bort från den specifika frågeställningen kring religiös slakt till den mer allmänna frågeställning kring varför vi dödar djur och hur de lever i den svenska djurindustrin. Av deras första fråga och av den ena killens gula t-shirt gissade jag att de var sverigedemokrater. Jag är inte alls förtjust i deras ideologi, men kunde konstatera att dessa var riktigt trevliga killar som kunde samtala på ett lugnt och trevligt sätt. Dock ville de inte skriva under Djurens Rätts namninsamling för bättre förhållande för Sveriges kycklingar. (men du kanske vill skriva på?) På förmiddagen var vi några från Djurens Rätt som gick på seminariet ”Köttfria måndagar – en quick fix för miljön?” Det var branschorganisationen Svenskt Kött som var arrangörer så jag var inte förvånad över att panelen var fylld av köttpositiva människor. Tråkigt nog var även den kommunpolitiska miljöpartisten, Maria Gardfjell, positivt inställd till svenskt kött. Hon menade bland annat att det är viktigt att fler miljövänner äter kött så att vi ställer höga krav på köttproduktionen, och såg risken att om man väljer en köttfri måndag eller är vegetarian så kanske man nöjer sig med det och inte ställer krav på de grönsaker man äter. Men som en djurrättskollega till mig sa så är det säkerligen en stor andel av oss som har valt bort köttet som reflekterar kring vad vi äter och därför i långt större utsträckning väljer ekologiska grönsaker. Jöran Fagerlund, kommunpolitiker för Vänsterpartiet i Göteborg menade att om vi ska fixa klimatkrisen borde vi istället för en köttfri måndag ha en kött-tisdag och vegetariskt alla andra dagar. Om vi minskar köttkonsumtionen så pass så har vi en rimlig chans att klara klimatet, men inte annars. Chefen för Nordic Ligths hotell var också i panelen. Hon vittnade om att ibland frågar gästerna varför de inte har bacon på frukosten under måndagarna. Köttfri måndag blir på detta sätt ”ett härligt sätt att debattera miljö med våra gäster och kunder.” Ett väldigt positivt synsätt tycker jag. Både före och efter seminariet pratade jag med herrar i medelåldern som var köttbönder. Den första var lite reserverad när han såg min Djurens Rätt t-shirt men pratade ändå öppet om sin ”djurproduktion” (tänker ni på ordet – producera – som i en fabrik). Mannen jag pratade med efter seminariet var ekologisk bonde. Han beklagade sig över att man inte ”kunde” föda upp djur som man gjorde förr i tiden, med små besättningar utomhus med mycket bättre förutsättningar. Jag höll med om att det vara ett gott steg på vägen om man kunde gå tillbaka till detta sätt, men att vår vision i Djurens Rätt är ett samhälle där djuren är fria. ”Ja, där går våra åsikter isär” konstaterade han.
 När jag skriver detta blogg-inlägg sitter jag på ett flyg från Sverige till England (det är en utmaning att skriva klämd in ett minimalt säte...). Jag är på väg till ett möte med War Resisters International där jag ska träffa andra ickevåldsutbildare för att kunna utveckla ickevåldsutbildningskompetensen i Europa. När jag ska resa någonstans och flyg verkar vara det enda möjliga resesättet blir jag alltid osäker. Är det moraliskt rätt för mig att flyga denna gång? Är det ickevåldsligt? Skulle vara intressant att höra om du tycker att mina resonemang nedan stämmer!
Låt mig först börja med att konstatera att flyga är en stor belastning för klimatet. Klimatkrisen är en av de mest allvarliga utmaningarna som mänskligheten står inför. Flyget är faktiskt inte värst (det är köttet) men varje flygresa bidrar i hög grad till klimathotet. Redan nu kan vi se effekterna av detta med extrema väder, torka och översvämningar, något som idag drabbar miljoner människor. Men betydligt värre kommer det att bli i framtiden om vi inte radikalt minskar våra klimatutsläpp. Av dessa skäl kan man hävda att det är moraliskt tvivelaktigt att flyga. Men kan det vara rätt i vissa fall? För att kunna svara på detta ställer jag mig tre frågor varje gång jag får erbjudande om att flyga någonstans. Jag tänker att om jag inte kan svara ja på alla dessa borde jag inte flyga.
Behöver jag resa för att uppnå det resultat som eftersträvas? Många resor är onödiga. Idag finns tekniska hjälpmedel som gör att man kan kommunicera med människor i stora delar av världen utan att röra sig ur fläcken. Videokonferenser blir mer och mer vanligt alternativ till att träffas. De flesta skulle nog hålla med om att det har många fördelar med att träffas öga mot öga, men när nackdelarna med flyg är så allvarliga bör det ändå övervägas. Ju mer som satsas på dessa alternativa sätt att kommunicera ju mer utvecklas de så att vi i framtiden inte behöver flyga lika mycket. Men ibland behöver man ändå träffas. Som till exempel när man ska ha en ickevåldsutbildning eller ickevåldsaktion i ett annat land.
Finns det andra sätt jag kan transportera mig på? Om det går att åka tåg till målet för ett rimligt pris och inom acceptabel tid så är det inte ett alternativ att flyga. Inrikesresor med flyg är därför inte att tänka på. Inte heller till Berlin eller andra närliggande ställen. Däremot när det gäller längre destinationer och när det är mycket vatten emellan är det antingen omöjligt eller mycket dyrt och tidskrävande.
Är det goda, resan för med sig, mindre än det dåliga jag bidrar med till klimatkrisen genom denna resa? Detta är den helt klart svåraste frågan att svara på. För mig räcker det inte att resan är bra/skön/intressant enbart för mig eftersom miljökostnaden för planeten är så stor. För att en flygresa ska bli ickevåldslig i mina ögon måste frukten av den vara större än det dåliga klimatutsläppet den för med sig. Jag är övertygad om att rörelser som kämpar för fred, miljö, mänskliga rättigheter, djurrätt, mot fattigdom spelar en stor roll för att minska lidandet i världen och för att se till att framtiden blir bättre. Det mesta av detta arbete kan göras utan flygresor. Men internationellt samarbete i dessa rörelser gör vårt arbete starkare och effektivare. Och ibland behövs flygresor för att kunna träffas. Det innebär inte att det alltid är rätt att flyga bara för att man ska göra något inom dessa rörelser. Resultatet av resan måste vara substantiellt för att kompensera tillräckligt för utsläppet. Studieresor av olika slag som sker med större grupper utan ett konkret mål förutom att uppleva en annan verklighet är jag tveksam till eftersom det är risk att det inte ger tillräckligt för att vara moraliskt berättigat. Ju längre och ju fler mellanlandning flygresan har ju större gott resultat krävs för att den ska vara berättigad. T.ex. kostar min nuvarande resa till London 410 kilogram koldioxidekvivalenter (tur och returresa) jämfört med 4080 till Bangkok. I detta fall har jag avgjort att det är acceptabelt eftersom jag tror så pass mycket på den ickevåldssatsning vi ska planera inom War Resisters International.
Vad tycker du – är denna och andra flygresor ibland moraliskt berättigade, är de ickevåldsliga?
fred,
Martin
 Bandvagn på Aerospace forum Igår arrangerade Aerospace Forum en flyguppvisning i Linköping med diverse stridsflygplan (och några civila plan). 60 000 människor hade kommit för att beskåda luftakrobatiken. Svenska försvarsmakten var på plats, i stora skaror. Var man än vände sig såg man kamouflagefärgade uniformer och vapen. 3 miljoner kronor spenderade militären på att vara med denna dag, säkerligen med förhoppningen att värva unga flickor och pojkar till framtida krigsäventyr.
 Natanael från Norrköping samlar namn Även vi i fredsrörelsen tyckte att denna dag var lämplig för att samtala om krig och fred. Kristna Fredsgruppen i Linköping samlade sex personer från Linköping, Mjölby och Norrköping. Vi ställde oss på strategiska ställen utrustade med Kristnafredsfoldrar och namninsamling för ett internationellt vapenhandelsavtal (ATT). Det gick förvånansvärt bra trots (eller tack vare?) den militära inramningen. De flesta var positiva till att reglera och minska vapnen i världen. Jag frågade en äldre man vad han tyckte om flyguppvisningen. Han skakade på huvudet och sa något i stil med ”Det hela är ju egentligen ganska tramsigt. För mig hade de gärna fått lägga ned hela det militära försvaret.” Sen berättade han att han var aktiv i pingstkyrkan och sa att det pratas allt för lite om fredsfrågor i kyrkan, något det var svårt att inte hålla med om.
 Granatgevär och ett pansarskott Flera av de militärer vi pratade med skrev också på vår namninsamling. I ett mörkgrönt tält satte jag mig ned med en tolk i Försvaret som länge hade tänkt på att gå en av Kristna Fredsrörelsens ickevåldsutbildningar men det hade ännu inte blivit av. Nu skulle han snart på uppdrag i Afghanistan för militären. Namninsamlingen skrev han på som privatperson och inte som representerandes försvarsmakten.I en monter låg flera av Försvarsmaktens vapen. När jag kom fram frågade mig en soldat om jag ville hålla i granatgeväret Carl Gustaf (barnen erbjöds hålla i det lättare pansarskottet AT4). Jag tänkte att om jag har hamrat på ett granatgevär kanske jag borde ha erfarenheten att också ha hållit i ett, så jag lät mig övertygas. Jag berättade för den unga mannen i M90-uniformen att jag hade hamrat på ett sådant vapen i en fredsaktion. ”Jaha, så du är från fredsrörelsen” sa han lite förvånad. Han hade nog missat min Kristna Freds t-shirt där det står ”Stoppa vapen, rädda liv”. ”Vi är trots allt lika, vi i militären och ni i fredsrörelsen” fortsatte soldaten. ”Vi vill båda undvika våld.” ”Är det inte svårt att kommunicera denna uppfattning bärandes på ett granatgevär som kan blåsa bort ett mindre hus?” frågade jag honom.
 Annika pratar vapenhandel med en förbipasserande. När vi åkte hemåt mot Kollektivet Gandhi med våra tre nya Norrköpingsvänner frågade en av dem: Diskuteras ickevåld som ett seriöst alternativ till militärmakt bland de som har makt i Sverige? Nej, sa jag, inte ens i fredsrörelsen pratar vi knappt om hur ett samhälle utan en militärmakt skulle se ut. Det borde vi ju verkligen göra. Pelle (Strindlund) berättade om att han förra året var med i P3-programmet Jättestora fråga –med Johanna Koljonen där han lyfte idéen om att ersätta vårt militära försvar med en ickevåldslig värnplikt med ett års ickevåldsutbildning för alla vuxna svenska medborgare. Universitetslektorn i krigsvetenskap Robert Egnell från försvarshögskolan erkände att han hade mycket svårt att invända något mot denna idé och även efter programmet ville han gärna fortsätta samtala om hur detta skulle se ut i verkligheten. Detta ger mig hopp. Om vi är seriösa med att utveckla och visa på ickevåldsalternativ som finns kan det militaristiska korthuset falla snabbt och ersättas med en fredsarmé som utan tunga granatgevär ger sig ut i världen för att minska våld och verka för rättvisa. fred,Martin
 Jonas utanför tingsrätten. Foto: Sofia Lilly Jönsson I september 2011 försökte en grupp asylaktivister att stoppa avvisningar av flyktingar som riskerade tortyr eller ibland värre öden i sina hemländer. I februari 2012 försvarade Jonas Lundström sina handlingar under aktionen. Här är hans slutplädering som han gav i Alunda tingsrätt.
Ali är 20 år gammal när USA under falska förespeglingar invaderar Irak. Som soldat kastas han omedelbart in i striderna, men anar snart svårigheterna i att besegra den amerikanska armén med dess väldiga vapenarsenal, uppbyggd bland annat med hjälp av svensk vapenexport, numera den största i världen beräknat per capita. När Ali dödar för första gången är det något som brister inom honom, och han väljer att desertera. Han flyr till norra Irak och tillbringar där några år hos en avlägsen släkting, men då han märker att det minoritetsfolk som han tillhör är allvarligt hotat, känner han att han måste lämna landet. Han är en av miljoner som flyr en situation där hundratusentals har blivit dödade och många fler drabbats av skador, trauman eller fattigdom.
Efter en svår och bitvis farlig och dramatisk resa anländer Ali till Sverige hösten 2006. Det har gått bra för Ali, han är exempelvis inte en av de cirka 1 500 personer som dör varje år när de försöker ta sig in i fort Europa.
Väl här söker Ali asyl. Tillsammans med 100 andra flyktingar placeras han på en förläggning långt ute på landet. Taket läcker, det är trångt och emellanåt bara 5-10 grader varmt. Hos Migrationsverket blir han misstänkliggjord och förnedrad, och han har svårt att förstå tolken. Advokaten som Migrationsverket tilldelat honom är inte heller speciellt engagerad. När Ali får avslag på sin ansökan om uppehållstillstånd så överklagar han först till Migrationsdomstolen och sen till Migrationsöverdomstolen, men utan framgång. Ali bestämmer sig då för att gå under jorden.
Åren som papperslös bli besvärliga. Han får visserligen jobb hos ett företag som städar åt kommunen, men han tvingas jobba 12 timmar om dagen för halva kollektivavtalslönen, och när han klagar hotar chefen med polisanmälan. När Ali ser en polisbil dunkar hans hjärta alltid snabbare, och när han blir sjuk vågar han inte söka vård eftersom han vet att det kan komma att kosta hundratusentals kronor.
En natt är det inbrott i den tvåa där Ali bor tillsammans med fem andra papperslösa flyktingar. En vän på besök som blivit av med sin mobil ringer till polisen utan att Ali vet om det. När de kommer är de ointresserade av inbrottet, men griper istället Ali. Överraskad spjärnar han emot, men ger upp när poliserna slår honom. Ali förs till ett så kallat förvar, ett fängelse för flyktingar. Här tillbringar han fyra månader inlåst och övervakad utan besked om vad som ska hända. Så plötsligt en dag kommer ett gäng poliser. Ali, som gör motstånd, blir drogad, handbojad, fotbojad och får en huva på sig. Han förs till ett specialchartrat flygplan och flygs tillsammans med andra flyktingar till Bagdad till en kostnad av flera miljoner kronor. Efter ett år i Irak bryter en militant grupp sig in där han bor och hugger huvudet av honom i sömnen. Ali lämnar då efter sig en son på två månader.
Ali är en fiktiv karaktär, men hans berättelse består helt av bitar från livsöden hos andra personer jag mött eller känner till. Men kanske så har Ali sen han kom till Sverige inte bara mött kyla, utan också människor med en annan syn på världen. Kanske fick han vård hos en ideell organisation som ger vård till papperslösa. Kanske fick han bo hos någon kristen familj. Kanske hade han en svensk vän som hjälpte honom med papper och myndighetskontakter. Kanske fick han stöd i arbetarkampen hos syndikalisterna. Kanske hörde han 50 personer som ropade ”No Borders, No Nations, Stop Deportations” utanför förvaret.
Själv har jag varit med utanför förvaret i Märsta åtminstone 6-7 gånger. Jag har använt icke-våld och försökte länge föra en vänlig dialog med poliserna, samtidigt som jag tillsammans med många andra velat försvåra deportationerna genom att fysiskt gå emellan. Under dom här aktionerna har jag blivit släpad, slagen, knuffad, hotad med hund, pepparsprayad, batongad och lurad. Jag har fått trasiga kläder, en stulen ryggsäck, ett antal blåmärken och två brutna revben. Den 20 september hade jag med mig en burk rosa spray. Min avsikt den här gången var inte att förstöra bilen, utan att tillfälligt göra den obrukbar för flyktingtransporter. När jag sprayade på rutan blev jag hårdhänt omkulltacklad. Jag gjorde inget motstånd när två – tre poliser satt på mig och tryckte mitt ansikte hårt mot asfalten. Jag gick självmant till bilen och blev förd till Sollentuna polisstation. Där blev jag utskälld, hotad, förolämpad och inlåst i 15 timmar utan möjlighet att ringa hem och berätta vad som hänt, trots att jag fyra gånger blev lovad det. Hannes som är 8 år sov oroligt och frågade flera gånger ”var är pappa”?
Nu säger polisen och åklagaren att jag har gjort skada. Min fråga till tingsrätten är helt enkelt: Vilka och vad är det egentligen som gör skada i det här sammanhanget?
”Jag gör bara mitt jobb” är en fras som jag hört till leda vid det här laget. Ibland är det faktiskt så att ens arbetsuppgifter, eller kanske bara ens passivitet som svensk medborgare, innebär ett upprätthållande av ett förtryckande system. Det är då det är dags att fråga oss vilka människor vi vill bli. Vill vi vara lydiga tjänare åt ett ruttet system, eller vill vi vara människor och samhällen med ryggrad och empati?
Tack.
 | jonas_lundstrms_dom.pdf | | File Size: | 290 kb | | File Type: | pdf |
Download File
 Pelle Strindlund med guldråtta Söndagen den 20 maj 2012 mottog författaren Pelle Strindlund Djurens Rätts utmärkelse Guldråttan, på plats under organisationens rikskonferens. Pelle Strindlund utkom 2011 med boken "Jordens herrar" där han jämför synen på slaveri och slavhandel med dagens utnyttjande av djur. Boken hyllades av flera recensenter, i bl.a. tidningar som Dagens Nyheter och Aftonbladet. Djurens Rätt delar årligen ut utmärkelsen Guldråttan till den eller de som på ett exceptionellt sätt företrätt djuren under året som gått. Vinnaren röstas fram av Djurens Rätts medlemmar. 2012 tilldelas Guldråttan Pelle Strindlund, författare och ickevåldsutövare i freds- och djurrättsrörelsen. Motiveringen lyder: "För att ha synliggjort sambanden mellan hur människoslaveriet en gång försvarades och människors förtryck av djur idag upprätthålls. Boken Jordens Herrar kom 2011 och har med sitt lågmälda men sakliga tilltal fungerat som inspirationsskälla och väckarklocka för många människor."Jordens Herrar kan beställas på Karneval förlag: http://www.karnevalforlag.se/bocker/jordens-herrarDagstidningen Corren skrev om helgens utmärkelse: http://www.corren.se/error/404.aspxDjurens Rätt om utmärkelsen:http://www.djurensratt.se/om-djurens-ratt/nyheter/bok-om-slaveri-och-djurfortryck-tilldelas-djurens-ratts-utmarkelse-guldratta
|
RSS Feed