- på fredsgudstjänst i St Johannes församling i Malmö den 10 maj 2015, av Martin Smedjeback
Nu i veckan var det 70 år sedan nazistregimen i Tyskland kapitulerade och det blev fred i Europa. Jag känner mig kluven inför detta. Det var fantastiskt att freden kom samtidigt måste sorgen varit oerhört stor efter så många som dödats. 50-60 miljoner människor beräknas ha stupats i andra världskriget.
Samma kluvenhet känner jag inför dagens situation. Å ena sidan lever vi faktiskt i en av de mest fredliga tider i mänsklighetens historia. Den amerikanska författaren Steven Pinker visar i sin bok The better angels of our nature att våldet som vi utöver mot varandra – från misshandel, våldtäkt och mord till krig och terrorism har bara blivit mindre och mindre. Det här är svårt att tro när man ser dagstidningarnas löpsedlar om ökat våld men ändå är det ett faktum. Om vi går tillbaks bara några århundraden i historien så kan vi se hur man inom Europa mer eller mindre konstant krigade med varandra. Vi kan vara tacksamma för att vi idag lever en fredsperiod.
Å andra sidan har världen aldrig varit så beväpnad som den är idag. Nästan samtidigt med andra världskriget slut så föddes världens första kärnvapen. Idag kan världens kärnvapen utplåna varenda människa på vår planet. Det är ett existentiellt hot som jorden aldrig upplevt tidigare.
Jag känner mig också kluven inför Sveriges roll i världens krig. Man säger att Sverige har varit helt fredligt i över 200 år. Att det sista kriget Sverige deltog i var när vårt land annekterade Norge, ett krig som avslutades 1814. Men det är ju inte riktigt sant. Sedan 2002 har Sverige haft soldater i Afghanistan. Vi har varit och är med i ett krig i Afghanistan under FN-flagg visserligen men i praktiken är det styrt av USA:s armé. Det heter så fint att det är fredsbevarande men svenska trupper har utfört rena attacker, något som fredsforskaren Wilhelm Agrell har visat.
Nu i veckan var det 70 år sedan nazistregimen i Tyskland kapitulerade och det blev fred i Europa. Jag känner mig kluven inför detta. Det var fantastiskt att freden kom samtidigt måste sorgen varit oerhört stor efter så många som dödats. 50-60 miljoner människor beräknas ha stupats i andra världskriget.
Samma kluvenhet känner jag inför dagens situation. Å ena sidan lever vi faktiskt i en av de mest fredliga tider i mänsklighetens historia. Den amerikanska författaren Steven Pinker visar i sin bok The better angels of our nature att våldet som vi utöver mot varandra – från misshandel, våldtäkt och mord till krig och terrorism har bara blivit mindre och mindre. Det här är svårt att tro när man ser dagstidningarnas löpsedlar om ökat våld men ändå är det ett faktum. Om vi går tillbaks bara några århundraden i historien så kan vi se hur man inom Europa mer eller mindre konstant krigade med varandra. Vi kan vara tacksamma för att vi idag lever en fredsperiod.
Å andra sidan har världen aldrig varit så beväpnad som den är idag. Nästan samtidigt med andra världskriget slut så föddes världens första kärnvapen. Idag kan världens kärnvapen utplåna varenda människa på vår planet. Det är ett existentiellt hot som jorden aldrig upplevt tidigare.
Jag känner mig också kluven inför Sveriges roll i världens krig. Man säger att Sverige har varit helt fredligt i över 200 år. Att det sista kriget Sverige deltog i var när vårt land annekterade Norge, ett krig som avslutades 1814. Men det är ju inte riktigt sant. Sedan 2002 har Sverige haft soldater i Afghanistan. Vi har varit och är med i ett krig i Afghanistan under FN-flagg visserligen men i praktiken är det styrt av USA:s armé. Det heter så fint att det är fredsbevarande men svenska trupper har utfört rena attacker, något som fredsforskaren Wilhelm Agrell har visat.
Ett betydligt större bidrag till krig utgör Sveriges vapenexport. Det är många som inte har någon aning om att Sverige är en av världens största vapenexportörer. Vi skickar ut granatgevär, missiler, stridsflygplan och bandvagnar. Vi levererar vapen till både demokratier och diktaturer, både till länder i fred och länder i krig. Det är något som väldigt påtagligt bidrar till ökade spänningar och människors död i olika krig runt om i världen.
Sammantaget är det minst sagt en kluven bild som gör att jag vissa dagar känner jag mig väldigt hoppfull och andra dagar känner mig så sorgsen över att vi människor fortfarande ägnar åt oss något så barbariskt och onödigt som krig.
När jag känner mig hoppfull så tänker jag att vi kan lyckas avskaffa kriget helt och hållet. Under många århundraden var slaveriet helt lagligt och etiskt oproblematiskt för de allra flesta. Men en välorganiserad och passionerad kamp lyckades under några årtionden att avskaffa det lagliga slaveriet. Idag finns inga respektabla politiker som ställer sig upp för att försvara slaveriet. Liknande utveckling kan komma med kriget. Vi kommer kanske inte att kunna utplåna det helt men jag tror att vi kan kämpa för att göra det olagligt och moraliskt oacceptabelt att ha arméer och delta i krig. Genom en stark rörelse tror jag att det här är fullt möjligt.
Jag tror dessutom att kyrkan och kristna i vårt land kan utgöra en viktig del i en sådan rörelse för fred. Det som väcker det här hoppet hos mig är bland annat hur medborgarrättsrörelsen utvecklades i USA. De flesta kyrkor i USA ägnade sig tidigare inte särskilt mycket åt samhällsfrågor. Men när första gnistan till medborgarrättsrörelsen föddes i Montgomery, Alabama 1955 så blev kyrkan en naturlig plattform för rörelsen. Det var i kyrkolokalerna som de tränade sig i ickevåld, liksom vi ska göra i eftermiddag här i St Johannes församling. Det var på söndagsgudstjänsten som prästen eller pastorn berättade om de nya aktionerna eller kampanjerna som skulle börja på måndagen därpå. Tänk om kyrkan kunde vara en sådan kraft i vårt samhälle idag, i samarbete med organisationer som till exempel Kristna Fredsrörelsen.
I dagens evangelietext hörde vi om änkan som kämpade för sin rätt. På samma sätt måste vi kämpa för vår rätt; vår rätt till fred, till rättvisa för alla människor och även för djur på vår planet. I evangelietexten fick vi höra att det lönar sig att sträva efter sin rätt, men att strävan krävs. En positiv utveckling kommer inte av sig självt. Det finns motkrafter i vår värld. Det finns mycket pengar att tjäna på vapen, det finns ett militärt försvar som kämpar för att få mer resurser. Men vi som vill kämpa för fred är fler tror jag.
I dagens evangelietext hörde vi om änkan som kämpade för sin rätt. På samma sätt måste vi kämpa för vår rätt; vår rätt till fred, till rättvisa för alla människor och även för djur på vår planet. I evangelietexten fick vi höra att det lönar sig att sträva efter sin rätt, men att strävan krävs. En positiv utveckling kommer inte av sig självt. Det finns motkrafter i vår värld. Det finns mycket pengar att tjäna på vapen, det finns ett militärt försvar som kämpar för att få mer resurser. Men vi som vill kämpa för fred är fler tror jag.
Min kollektivkamrat Samuel som följeslagare i Palestina Så hur kämpar vi för en fredlig värld? Jag tror att vi gör det genom att arbeta mot sådant som bygger krig: vapen och arméer. Vi kan verka för att minska och till slut förbjuda vår vapenexport och på sikt även omvandla vårt militära nationella försvar till ett civil försvar.
Jag tror också att vi kan bygga fred genom att visa på alternativ till våldsmetoder. Vi kan stödja människorätts- och demokratirörelser i andra delar av världen. Vi kan stödja och delta i ickevåldsinsatser i konfliktområden. Ett exempel på ett sådant program är Ekumeniska följeslagarprogrammet i Israel och Palestina, som Sveriges Kristna Råd är huvudman för i Sverige. Jag deltog själv i programmet 2004 som följeslagare i Jerusalem. Syftet med programmet är att stödja och var till skydd för grupper i Israel och Palestina som arbetar för fred och rättvisa i länderna. Ett liknande program har Kristna Fredsrörelsen i Mexiko, Guatemala och Colombia där de utskickade svenskarna kallas fredsobservatörer.
Jag tror också att vi kan bygga fred genom att visa på alternativ till våldsmetoder. Vi kan stödja människorätts- och demokratirörelser i andra delar av världen. Vi kan stödja och delta i ickevåldsinsatser i konfliktområden. Ett exempel på ett sådant program är Ekumeniska följeslagarprogrammet i Israel och Palestina, som Sveriges Kristna Råd är huvudman för i Sverige. Jag deltog själv i programmet 2004 som följeslagare i Jerusalem. Syftet med programmet är att stödja och var till skydd för grupper i Israel och Palestina som arbetar för fred och rättvisa i länderna. Ett liknande program har Kristna Fredsrörelsen i Mexiko, Guatemala och Colombia där de utskickade svenskarna kallas fredsobservatörer.
Ellen och Jonna Jesus pekade ofta ut i marginalen, han uppmanade oss att se till de som ses som maktlösa av samhället. Här kan vi hitta inspiration och kreativitet för att skapa en värld av mer fred och rättvisa. Själv har jag inspirerats av 11-åriga tvillingar i Eskilstuna och rörelsehindrade ungdomar i Malmö.
För fem år sen träffade jag de då 11-åriga tvillingarna Ellen och Jonna från Eskilstuna. Deras lärare hade sagt åt klassen att de skulle lussa för det lokala vapenföretaget Saab Dynamics. Det här företaget tillverkar bland annat granatgevär som flitigt har använts i krig i till exempel Irak och Afghanistan. Men Ellen och Jonna sa till läraren att de inte ville lussa på vapenfabriken. ”Vi tycker inte det känns bra att lussa för ett företag som gör vapen, till exempel missiler som dödar människor” sa de till sin lärare. Läraren blev arg. Det var ju en fin tradition på skolan att lussa för vapenföretaget! Dessutom skulle lussandet ge pengar till klassresan. ”Vill inte ni åka på klassresa?” frågade läraren Ellen och Jonna. ”Nä” sa de ”Vi vill inte åka på någon klassresa för sådana pengar. Då stannar vi hellre hemma”. Vilket de också gjorde när de andra åkte på klassresa.
Även i Malmö är det unga som kämpar för sin rätt. Skånetrafiken hade en regel att rörelsehindrade inte fick åka med deras bussar. Förbundet Unga rörelsehindrade organiserade en blockad av en buss i Malmö i slutet av 1990-talet. De ställde sina rullstolar både framför och bakom en buss. Media hängde på. Två dagar senare kallade Skånetrafiken till presskonferens och sa att regeln var borta.
Jag är övertygad om att var och en av oss kan göra mycket för att skapa en mer fredlig och rättvis värld. Liksom änkan kämpade för sin rätt så är vi kallade att kämpa för våra och andras rättigheter i världen tills den dag då vi alla lever i frihet och utan våld.
För fem år sen träffade jag de då 11-åriga tvillingarna Ellen och Jonna från Eskilstuna. Deras lärare hade sagt åt klassen att de skulle lussa för det lokala vapenföretaget Saab Dynamics. Det här företaget tillverkar bland annat granatgevär som flitigt har använts i krig i till exempel Irak och Afghanistan. Men Ellen och Jonna sa till läraren att de inte ville lussa på vapenfabriken. ”Vi tycker inte det känns bra att lussa för ett företag som gör vapen, till exempel missiler som dödar människor” sa de till sin lärare. Läraren blev arg. Det var ju en fin tradition på skolan att lussa för vapenföretaget! Dessutom skulle lussandet ge pengar till klassresan. ”Vill inte ni åka på klassresa?” frågade läraren Ellen och Jonna. ”Nä” sa de ”Vi vill inte åka på någon klassresa för sådana pengar. Då stannar vi hellre hemma”. Vilket de också gjorde när de andra åkte på klassresa.
Även i Malmö är det unga som kämpar för sin rätt. Skånetrafiken hade en regel att rörelsehindrade inte fick åka med deras bussar. Förbundet Unga rörelsehindrade organiserade en blockad av en buss i Malmö i slutet av 1990-talet. De ställde sina rullstolar både framför och bakom en buss. Media hängde på. Två dagar senare kallade Skånetrafiken till presskonferens och sa att regeln var borta.
Jag är övertygad om att var och en av oss kan göra mycket för att skapa en mer fredlig och rättvis värld. Liksom änkan kämpade för sin rätt så är vi kallade att kämpa för våra och andras rättigheter i världen tills den dag då vi alla lever i frihet och utan våld.
RSS Feed
